Nygren, Aulén och nationalsocialismen - omvärderingar av historiska positioner
Author
Editor
- Anders Jarlert
- Samuel Rubenson
Summary, in Swedish
Mina slutsatser är att Gustaf Aulén, som ännu sommaren 1933 ställde sig positivt avvaktande till nyordningen i den tyska rikskyrkan, ändrade sin position till den tyska kyrkostriden först på grund av Anders Nygrens offentliga kritik mot nationalsocialismen 1933–34, sedan även på grund av ekumeniska kontakter, enkelt uttryckt: Aulén var inte ”hela tiden” motståndskämpe, han blev det, främst genom Nygren.
Under åren 1933–35 ändrade Aulén endast position, inte motivering. I sitt tänkande utgick han alltjämt från agapeetiken. Under denna tid kan han till och med förefalla mer kyrkocentrerad än Nygren (artikeln Splittringen tyska kyrkans största fara i augusti 1935 ). Först under Abessinienkrisen 1935 ändrades hans motiv till att utgå även från rätten. Denna positionsförändring innebär också en reaktion mot hans egen tidigare negativa syn på rättens teologiska funktion. Därigenom blir han bättre än Nygren rustad att möta den nya situation som det andra världskriget innebar. Hans nya motivering till motstånd hade ju – till skillnad från Nygrens – formulerats i mötet med en krigssituation.
Teologin är inte höjd över historiens växlingar, dess positioner konstrueras alltid i relation till omvärlden. Nygren hade formulerat sin skarpa, teologiska motståndsposition i en förkrigssituation. Han insåg först sent att själva angreppskriget, som på ett nytt sätt konstruerade sambandet mellan Tyska riket, nationalsocialismen och de tyska kyrkorna, skapat en ny situation också för det teologiska motståndet mot nationalsocialismen, en situation som krävde nya positioneringar gentemot den nazistiska ideologin. Agapeetiken visade sig ensam vara alltför begränsad som utgångspunkt för kritik och motstånd mot den totalitära statens brutala krigföring och förföljelser. Av Aulén inspirerades Nygren omsider att motivera sin kritik även utifrån rätten. Något stort avstånd mellan de båda teologerna kan inte iakttagas under tiden närmast efter Andra världskrigets slut.
Vi kan konstatera att Aulén aldrig hade kunnat formulera sin motståndsposition utan Nygrens agapeetik. Däremot ändrade han sin position genom historiens växlingar, först med samma, sedan därtill också med en ny motivering, som Nygren först senare följde. Aulén hade sin styrka i denna historiska empati, sin svaghet i den politiskt-ekumeniska naivitet han 1933(–34) gett prov på. Nygren hade sin styrka i den tidigt formulerade, välgrundade teologiska analysen, sin svaghet i det slutna systemets (agapeetikens) bristande öppenhet för den nya historiska situationens krav på en kompletterande analys utifrån även andra aspekter.
Som något självklart tycks Nygren ha identifierat kravet på förkunnelsens frihet med en teologisk bestämning av förkunnelsens innehåll gentemot samhället som just agapeetik. Här ställer kyrkohistorien frågan till dagens teologer om det inte är en nödvändig förutsättning för ett nytt ställningstagande till Nygrens teologi att hålla isär de olika plan i hans teologi som inte nödvändigtvis måste hänga samman.
En annan fruktbar forskningsuppgift borde vara att undersöka hur Auléns skapelsemotiverade ”saklig omsorg om nästan” under 1940-talet förhöll sig till den agapeetik som han samtidigt omfattade.
Forskningens omvärderingar av problemet Nygren, Aulén och nationalsocialismen påminner oss om den källkritiska vådan av att blanda material från olika tidpunkter inom ett skede och sedan behandla det utan åtskillnad. En annan metodisk lärdom är att historieskrivningen bör vara moralisk utan att moralisera. En moraliserande attityd kan lätt ta överhanden över den historiska förståelsen och i sina konsekvenser bli omoralisk.
Vi kan också lära oss att teologiska positionsförändringar generellt äger rum i en historisk kontext och i växelverkan mellan historiska omständigheter och teologisk forskning, inte enbart genom teologers studium av texter. I synnerhet gäller detta om teologer som innehar kyrkliga uppdrag och ämbeten.
Under åren 1933–35 ändrade Aulén endast position, inte motivering. I sitt tänkande utgick han alltjämt från agapeetiken. Under denna tid kan han till och med förefalla mer kyrkocentrerad än Nygren (artikeln Splittringen tyska kyrkans största fara i augusti 1935 ). Först under Abessinienkrisen 1935 ändrades hans motiv till att utgå även från rätten. Denna positionsförändring innebär också en reaktion mot hans egen tidigare negativa syn på rättens teologiska funktion. Därigenom blir han bättre än Nygren rustad att möta den nya situation som det andra världskriget innebar. Hans nya motivering till motstånd hade ju – till skillnad från Nygrens – formulerats i mötet med en krigssituation.
Teologin är inte höjd över historiens växlingar, dess positioner konstrueras alltid i relation till omvärlden. Nygren hade formulerat sin skarpa, teologiska motståndsposition i en förkrigssituation. Han insåg först sent att själva angreppskriget, som på ett nytt sätt konstruerade sambandet mellan Tyska riket, nationalsocialismen och de tyska kyrkorna, skapat en ny situation också för det teologiska motståndet mot nationalsocialismen, en situation som krävde nya positioneringar gentemot den nazistiska ideologin. Agapeetiken visade sig ensam vara alltför begränsad som utgångspunkt för kritik och motstånd mot den totalitära statens brutala krigföring och förföljelser. Av Aulén inspirerades Nygren omsider att motivera sin kritik även utifrån rätten. Något stort avstånd mellan de båda teologerna kan inte iakttagas under tiden närmast efter Andra världskrigets slut.
Vi kan konstatera att Aulén aldrig hade kunnat formulera sin motståndsposition utan Nygrens agapeetik. Däremot ändrade han sin position genom historiens växlingar, först med samma, sedan därtill också med en ny motivering, som Nygren först senare följde. Aulén hade sin styrka i denna historiska empati, sin svaghet i den politiskt-ekumeniska naivitet han 1933(–34) gett prov på. Nygren hade sin styrka i den tidigt formulerade, välgrundade teologiska analysen, sin svaghet i det slutna systemets (agapeetikens) bristande öppenhet för den nya historiska situationens krav på en kompletterande analys utifrån även andra aspekter.
Som något självklart tycks Nygren ha identifierat kravet på förkunnelsens frihet med en teologisk bestämning av förkunnelsens innehåll gentemot samhället som just agapeetik. Här ställer kyrkohistorien frågan till dagens teologer om det inte är en nödvändig förutsättning för ett nytt ställningstagande till Nygrens teologi att hålla isär de olika plan i hans teologi som inte nödvändigtvis måste hänga samman.
En annan fruktbar forskningsuppgift borde vara att undersöka hur Auléns skapelsemotiverade ”saklig omsorg om nästan” under 1940-talet förhöll sig till den agapeetik som han samtidigt omfattade.
Forskningens omvärderingar av problemet Nygren, Aulén och nationalsocialismen påminner oss om den källkritiska vådan av att blanda material från olika tidpunkter inom ett skede och sedan behandla det utan åtskillnad. En annan metodisk lärdom är att historieskrivningen bör vara moralisk utan att moralisera. En moraliserande attityd kan lätt ta överhanden över den historiska förståelsen och i sina konsekvenser bli omoralisk.
Vi kan också lära oss att teologiska positionsförändringar generellt äger rum i en historisk kontext och i växelverkan mellan historiska omständigheter och teologisk forskning, inte enbart genom teologers studium av texter. I synnerhet gäller detta om teologer som innehar kyrkliga uppdrag och ämbeten.
Department/s
Publishing year
2005
Language
Swedish
Publication/Series
Kyrkohistoriska omvärderingar
Document type
Book chapter
Publisher
Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv
Topic
- Religious Studies
Keywords
- National socialism
- Chuch of Sweden
- Nygren
- Aulén
Status
Published
ISBN/ISSN/Other
- ISBN: 9189515110