Ersättning för kränkning ur ett rättssociologiskt perspektiv. "En särskild typ av omtanke och kärlek".
Author
Editor
- Henrik Tham
- Claes Lernestedt
Summary, in Swedish
I artikeln kommer brottsoffrens kränkningsersättning att analyseras ur ett rättssociologiskt perspektiv. Ersättningen kommer att relateras till den svenska kriminalpolitiska utvecklingen, till olika samhälls- och rättsvetenskapliga teorier och begrepp vilka kan vara användbara för en fördjupad förståelse av ersättningen utifrån skadeståndsrättsligt, viktimologiskt och kriminalpolitiskt perspektiv.
Sedan Aristoteles (384–322 f.Kr.) införde distinktionen mellan den distributiva och korrektiva (av Thomas av Aquino även kallad för den kompensatoriska och som jag använder här) formen av rättvisa, har dessa olika kategorier av rättvisa uppfattats som två i grunden separata företeelser. Distributiv rättvisa gäller, förenklat sett, hur resurser skall fördelas, och den förutsätter normalt intressekonflikter mellan individer och grupper gentemot kollektivets nyttigheter, ofta i form av staten. Den kompensatoriska rättvisan avser hur ersättning för ett visst handlande skall bestämmas och rör i princip enbart relationen mellan två parter. I det mellanmänskliga umgänget kan någon begå orättvisa gärningar eller skada någon annan, och den som ofrivilligt blivit föremål för sådan orättvisa eller skada skall enligt den kompensatoriska rättvisan ersättas och kompenseras för detta, samtidigt som den som begått handlingen skall straffas. I praktiken, har det hävdats, föregås den kompensatoriska rättvisan av den distributiva, eftersom en strukturell orättvisa påverkar hur de mellanmänskliga handlingarna värderas och eventuellt korrigeras utifrån rättvisehänsyn.1 Grundläggande för den kompensatoriska och korrektiva rättvisan är dess djupa korrelativa i meningen växelvisa dimension, skadevållarens skyldigheter går inte att skilja från den skadelidandes rättigheter och vice versa. Det finns en överhängande risk med att det sammantagna ersättningssystemet framstår som alltför komplext ur den enskildes synvinkel. Detta är olyckligt eftersom ersättningens symboliska funktion av att konkretisera rättens normativa grund hotas. Avslutningsvis skulle jag därför vilja lyfta fram behovet av ökad kunskap om hur ersättningssystemet upplevs utifrån brottsoffrens perspektiv. Att skaffa sådan kunskap är dock ingen enkel uppgift, eftersom skilda kunskapsnivåer hos respondenterna rörande samspelet mellan försäkringar, skadestånd och straff spelar stor roll för utfallet. För att knyta an till min inledning vill jag därför åter betona värdet av förenkling och överblickbarhet i fråga om samhällets reaktioner på brottsliga gärningar. Detta är inte minst viktigt för att på sikt stödet skall kunna bevaras för en human kriminalpolitik grundad på kunskap: när rättens kommunikation inte når mottagaren ökar bara fixeringen vid det oförlösta, och detta medför i praktiken krav på vedergällning och upprättelse.
Sedan Aristoteles (384–322 f.Kr.) införde distinktionen mellan den distributiva och korrektiva (av Thomas av Aquino även kallad för den kompensatoriska och som jag använder här) formen av rättvisa, har dessa olika kategorier av rättvisa uppfattats som två i grunden separata företeelser. Distributiv rättvisa gäller, förenklat sett, hur resurser skall fördelas, och den förutsätter normalt intressekonflikter mellan individer och grupper gentemot kollektivets nyttigheter, ofta i form av staten. Den kompensatoriska rättvisan avser hur ersättning för ett visst handlande skall bestämmas och rör i princip enbart relationen mellan två parter. I det mellanmänskliga umgänget kan någon begå orättvisa gärningar eller skada någon annan, och den som ofrivilligt blivit föremål för sådan orättvisa eller skada skall enligt den kompensatoriska rättvisan ersättas och kompenseras för detta, samtidigt som den som begått handlingen skall straffas. I praktiken, har det hävdats, föregås den kompensatoriska rättvisan av den distributiva, eftersom en strukturell orättvisa påverkar hur de mellanmänskliga handlingarna värderas och eventuellt korrigeras utifrån rättvisehänsyn.1 Grundläggande för den kompensatoriska och korrektiva rättvisan är dess djupa korrelativa i meningen växelvisa dimension, skadevållarens skyldigheter går inte att skilja från den skadelidandes rättigheter och vice versa. Det finns en överhängande risk med att det sammantagna ersättningssystemet framstår som alltför komplext ur den enskildes synvinkel. Detta är olyckligt eftersom ersättningens symboliska funktion av att konkretisera rättens normativa grund hotas. Avslutningsvis skulle jag därför vilja lyfta fram behovet av ökad kunskap om hur ersättningssystemet upplevs utifrån brottsoffrens perspektiv. Att skaffa sådan kunskap är dock ingen enkel uppgift, eftersom skilda kunskapsnivåer hos respondenterna rörande samspelet mellan försäkringar, skadestånd och straff spelar stor roll för utfallet. För att knyta an till min inledning vill jag därför åter betona värdet av förenkling och överblickbarhet i fråga om samhällets reaktioner på brottsliga gärningar. Detta är inte minst viktigt för att på sikt stödet skall kunna bevaras för en human kriminalpolitik grundad på kunskap: när rättens kommunikation inte når mottagaren ökar bara fixeringen vid det oförlösta, och detta medför i praktiken krav på vedergällning och upprättelse.
Department/s
Publishing year
2011
Language
Swedish
Pages
359-380
Publication/Series
Brottsoffret och kriminalpolitiken
Full text
- Available as PDF - 491 kB
- Download statistics
Document type
Book chapter
Publisher
Norstedts Juridik AB
Topic
- Law and Society
Keywords
- kriminalpolitik
- ersättning för kränkning
- brottsskadeersättning
- skadestånd
- brottsoffer
- kränkningsersättning
- kriminologi
- rättssociologi
Status
Published
Research group
- Normvetenskap
ISBN/ISSN/Other
- ISBN: 978-91-39-20600-2