Historiedidaktik, politik och demokratisering i Östeuropa
Author
Summary, in English
Detta kapitel är en vidareutveckling av några av mina analyser av hur ”politik nerifrån” kan påverka historien och av spelfilmens roll i skapandet av historiemedvetande. De tidigare studierna är “Building Civil Society and Democracy East of Elbe: Problems and Prospects”, i Sven Eliaeson, (ed.) Building Civil Society and Democracy East of Elbe, (utkommer 2006), ”’The past is never dead.’ The Historian Andrzej Wajda”, presenterad på Svenska Historikermötet i Uppsala 22-24 april 2005 (otryckt) och ”Historia och folkmakt mot korruption och diktatur. En resa från Gdansk 1980 till Kiev 2004”, Historiens vägar. Gestaltning, historia och kulturarv. Härnösand: Landstinget Västernorrland 2005.
Den politiska utvecklingen och kulturlivet i Polen har jag följt, ofta på ort och ställe, i drygt fyrtio år. Jag har även vid skilda tidpunkter på ort och ställe stiftat bekantskap med olika sidor av livet i Belgrad, Tbilisi och Kiev. Dessa omständigheter kan förklara varför jag har uppmärksammat just de dimensioner av politiken och historiekulturen i respektive land som har styrt inriktningen på denna analys. Man kan också påpeka, att medan forntidshistoriker besöker utgrävningsplatser, arkiv och bibliotek, gör nutidshistoriker personlig bekantskap med de miljöer som är ämne för berättelsen.
Vad är då en historiedidaktiker? I Östeuropa är det inte professionella historieforskare utan intellektuella av typen Adam Michnik och Andrzej Wajda som fungerar som historiedidaktiker. Den förre är journalist och den senare filmregissör. I denna studie framstår som en positiv faktor i den politiska utvecklingen det historiemedvetande som de och andra som inte är yrkeshistoriker varit med om att skapa. Men ett sådant lyckligt utfall är inte givet. Om vi begränsar oss till exemplet Serbien är det berättigat att fästa uppmärksamheten på den serbiska ortodoxa kyrkans stora betydelse när det gäller att idag demonisera Den andre, det vill säga kroater, albaner och bosnjaker, och konstruera fiendebilder. I dagens värld är det ibland intoleranta religiösa ledare som spelar didaktikerns roll.
Den politiska utvecklingen och kulturlivet i Polen har jag följt, ofta på ort och ställe, i drygt fyrtio år. Jag har även vid skilda tidpunkter på ort och ställe stiftat bekantskap med olika sidor av livet i Belgrad, Tbilisi och Kiev. Dessa omständigheter kan förklara varför jag har uppmärksammat just de dimensioner av politiken och historiekulturen i respektive land som har styrt inriktningen på denna analys. Man kan också påpeka, att medan forntidshistoriker besöker utgrävningsplatser, arkiv och bibliotek, gör nutidshistoriker personlig bekantskap med de miljöer som är ämne för berättelsen.
Vad är då en historiedidaktiker? I Östeuropa är det inte professionella historieforskare utan intellektuella av typen Adam Michnik och Andrzej Wajda som fungerar som historiedidaktiker. Den förre är journalist och den senare filmregissör. I denna studie framstår som en positiv faktor i den politiska utvecklingen det historiemedvetande som de och andra som inte är yrkeshistoriker varit med om att skapa. Men ett sådant lyckligt utfall är inte givet. Om vi begränsar oss till exemplet Serbien är det berättigat att fästa uppmärksamheten på den serbiska ortodoxa kyrkans stora betydelse när det gäller att idag demonisera Den andre, det vill säga kroater, albaner och bosnjaker, och konstruera fiendebilder. I dagens värld är det ibland intoleranta religiösa ledare som spelar didaktikerns roll.
Department/s
Publishing year
2005
Language
English
Publication/Series
Historia i nuet
Document type
Book chapter
Publisher
Utbildningsstyrelsen, Helsingfors
Topic
- History
Keywords
- Historiedidaktik
- Polen
- Adam Michnik. Andrzej Wajda
- Orange revolution
- Otpor
- Serbien
- Georgien
- Ukraina
- Solidarity
Status
Published