Att finna berättelsens röst
Author
Summary, in Swedish
Målet för denna magisteruppsats var att kritiskt värdera om val av berättarperspektiv och tempus påverkade en gestaltnings berättarröst. Ett delmål var att undersöka om det fanns några riktlinjer för hur autentiskt och nära individen man kunde berätta, utan att bryta mot läkaretik eller patientsekretess. Två olika versioner av eget romanmanus, den första skriven under och strax efter författarskolans tvååriga utbildning, den andra versionen ytterligare bearbetad under författarskolans magisterkurs i genrefördjupning, analyserades mot bakgrund av råd och anvisningar i såväl skrivarhandböcker som valda delar av annan litteratur.
Jag-berättande med intern fokalisering, kombinerat med mimetiskt berättande i presens i sjukhusmiljö i den andra manusversion, synes ge den starkaste närheten till huvudpersonen och hans svårigheter i kontakten med hårt drabbade patienter och deras anhöriga. Den första manusversionen, skriven i 3:e person imperfekt som en ramberättelse i fjällmiljö, med patientmötena återgivna i historiskt presens, synes på gott och ont ge en större känslomässig distans. Medan tonen i denna första version synes mindre personligt påträngande, ger den sannolikt mindre möjlighet till närhet och identifikation med huvudpersonen.
Författaren synes således kunna påverka såväl närhet kontra känslomässig distans, som intensitet och identifikation i en gestaltning genom bland annat val av berättarperspektiv, tempus, fokalisering och berättarmetod. Det egna materialet bör därför styra gestaltningen mer än förlagor i romanvärlden eller regler givna i skrivarhandböcker.
Riktlinjer avseende läkaretik och patientsekretess inom såväl skönlitteratur som sakprosa saknas både i skrivarhandböcker, skönlitteratur och mer medicinskt inriktad litteratur. Sekretessfrågan berörs sällan, trots ibland närgångna individporträtt.
Jag-berättande med intern fokalisering, kombinerat med mimetiskt berättande i presens i sjukhusmiljö i den andra manusversion, synes ge den starkaste närheten till huvudpersonen och hans svårigheter i kontakten med hårt drabbade patienter och deras anhöriga. Den första manusversionen, skriven i 3:e person imperfekt som en ramberättelse i fjällmiljö, med patientmötena återgivna i historiskt presens, synes på gott och ont ge en större känslomässig distans. Medan tonen i denna första version synes mindre personligt påträngande, ger den sannolikt mindre möjlighet till närhet och identifikation med huvudpersonen.
Författaren synes således kunna påverka såväl närhet kontra känslomässig distans, som intensitet och identifikation i en gestaltning genom bland annat val av berättarperspektiv, tempus, fokalisering och berättarmetod. Det egna materialet bör därför styra gestaltningen mer än förlagor i romanvärlden eller regler givna i skrivarhandböcker.
Riktlinjer avseende läkaretik och patientsekretess inom såväl skönlitteratur som sakprosa saknas både i skrivarhandböcker, skönlitteratur och mer medicinskt inriktad litteratur. Sekretessfrågan berörs sällan, trots ibland närgångna individporträtt.
Department/s
Publishing year
2013
Language
Swedish
Full text
- Available as PDF - 199 kB
- Download statistics
Document type
Student publication for Master's degree (one year)
Topic
- Languages and Literatures
Keywords
- autenticitet
- berättarperspektiv
- berättarröst
- faktion
- fiktion
- fokalisering
- författaretik
- kreativt skrivande
- litterär gestaltning
- litterärt skapande
- läkaretik
- sekretess
- tempus.
Supervisor
- Sigrid Combüchen (författare)